Det socialdemokratiska motsåndet mot skademinimering och nya nikotinprodukter är väldigt tydligt. Inte desto mindre är det ett märkligt motstånd. Rökning är en klassfråga. Det är de socioekonomiskt utsatta som röker allra mest – mer välutbildade svenskar snusar eller vejpar. Under Almedalsveckan stötte Vejpkollen på Karin Sundin, nytillträdd talesperson för (s) i hälsofrågor i socialutskottet. Det gick sådär, kan man säga.
“Du vet att ni är köpta av tobaksindustrin, va?”
Karin Sundin är irriterad. Jag tycker som alltid att det är svårt att veta om det är personligt eller bara politiskt när en politiker fräser till åt en. Vissa politiker bara är så, åtminstone första gången man träffar dem. Men att hon har starka åsikter i frågor som berör nikotin, tobak, snus, e-cigaretter och tobaksbolag, råder det inget tvivel om. Hon har nyligen ersatt Yasmine Bladelius som talesperson i hälsofrågor för Socialdemokraterna i socialutskottet.
Det var därför jag närmade mig henne efter en debatt i Almedalen, den här sommardagen i ett tokvarmt Visby. Skulle mest presentera mig, säga hej och be om kontaktuppgifter inför eventuella intervjuer i framtiden.
En ideologisk dans
Bara några minuter tidigare stod hon på scenen och dissade i princip hela idén om skademinimering för rökare. Hon kallade snus och nikoitnpåsar för livsfarliga produkter som ingen behöver egentligen. Betyget för e-cigg var inte heller det särskilt smickrande
“E-cigaretter är helt onödiga produkter, de borde inte få säljas över huvud taget” sade Karin Sundin till applåder från bland andra Helen Stjerna, generalsekreterare för Non Smoking Generation, en statsfinansierad lobbygrupp vars budskap mer eller mindre är på pricken detsamma som Karin Sundins. Eller kanske tvärtom; inflytande från lobbygrupper är ofta intrasslade i en ideologisk dans där det politiska engagemanget bygger på samsyn mellan olika intressen kring hur man egentligen ska tycka i olika frågor. Allt för att gynna varandra. Lite som hönan och ägget.
E-cigg är trams
Karin Sundin skulle diskutera “den svenska nikotinmodellen” tillsammans med en lugn och lite långhårig läkare från Linköping, en psykolog känd från poddisfären och en miljöpartist från, ja jag vet faktiskt inte. Det gick sådär. Att hitta konsensus i frågan om nikotin är nog omöjlligt i dagens Sverige.
“Enligt mig finns det ingen svensk nikotinmodell. Det handlar bara om att hantera onödiga produkter vars enda syfte är locka barn att bli nikotinberoende.” sade Karin Sundin ilsket.
“Men ungdomar kommer att göra en massa skit oavsett vad vi tycker, och det är bättre att de ger sig på snus och e-cigaretter än att de röker, kan jag tycka” sade psykologen på bred skånska.
“Nikotin, i synnerhet i oral form, är faktiskt ganska milt på kroppen. Lite högre cortisolvärden, men inget allvarligt egentligen, som koffein ungefär” inflikade läkaren som passat på att kolla hur nikotin påverkade ett gäng försökspersoner som ändå skulle testa hur alkohol påverkar aptiten rent kemiskt. De varvade snus med vin under några timmar i labbet och läkaren mätte en massa.
En intressant rapport för den som önskar läsa mer om nikotin, kanske?
Tyckte inte Karin Sundin.
“Det är ju bara trams” utbrast hon och Non Smoking Generation applåderade igen. Jublade till och med lite. Wohoo.
Katastrofen stavas ”snus”
Efteråt hamnade Karin Sundin på en bänk i skuggan. Lite symboliskt, kanske. Inte bara rent politiskt då en majoritet i riksdagen numera ställer sig bakom en mer skademinimerande linje i både socialutskottet och riksdagen som helhet. Värmeböljan i Almedalen följdes dessutom snart av nyheten att den nya regeringen sänker skatten på snus och höjer den samtidigt för cigaretter. Karin Sundin var givetvis en av de som kallade beslutet för en “katastrof”.
“Det är smartare att ta ett tuggummi istället, om man nu vill sluta röka” sade hon i en kommentar på sin offentliga facebooksida.
Pfizer eller något annat läkemedelsbolag kunde inte ha formulerat det bättre, tänker jag. Sluta röka med ett toy, liksom.
Vejpshop? Vad är det?
Jag frågade henne, där i Almedalen, om hon visste något om den lite mindre kända, men inte desto mindre utspridda, oberoende delen av vejpmarknaden. Den som lever ett eget liv bortom snus och engångsmodeller, i form av lokala vejpshoppar, stängda forum på sociala medier och i tidningar som Vejpkollen?
Det gick inte riktigt hem.
”Vad är en vejpshop?” undrade Karin Sundin.
Frågade istället om hon möjligtvis rökt själv någon gång?
“Äsh, sade hon. Det var ju något man höll på lite med i tonåren kanske. Inga problem att sluta” sade hon morskt.
Den svaga nikotinisten
Just den där inställningen är väldigt vanlig bland anti-tobaks aktivister, har jag noterat. Att det egentligen är “ganska lätt att sluta – om man bara vill”. De som inte lyckas är helt enkelt inte tillräckligt starka. Rent ut av lite svaga, kanske?
Det där är en fråga som aldrig riktigt slagit rot i den ideologiskt motiverade anti-tobaksrörelsen. Synen på människor som offer är väldigt viktig. Den passar in i bilden av kampen mot den “eviga fienden” – tobaksbolagen – hin håle på jorden – som lockar pöbeln med farlig njutning till priset av ens smutsiga själ.
HEROIN! KNARK! BARN!
Nu låter jag som en annan socialdemokrat, märker jag. Ledarskribenten på tidningen Sydöstran, Stig-Björn Ljunggren sammanfattade det socialdemokratiska motståndet mot nikotin på ett liknande sätt. Ett motsånd som är nästintill religiöst.
“De säger ju i princip att nikotin är lika beroendeframkallande som HEROIN. Det är den argumentationen man lever på. HEROIN! KNARK! BARN! Vem vill ta en offentlig diskussion med någon som använder såna argument?” sade den cigarrälskande Stig-Björn Ljunggren under en av alla diskussioner under Almedalsveckan.
”Ni göder tobaksbolagen”
Att e-cigg inte innehåller tobak är därför ganska irrelvant, för politiker som Karin Sundin. Att vejpshoppar säljer e-cigg som hjälper folk att sluta röka är lika illa som att en knarklangare kränger metadon till en heroinist. Sak samma att den grundläggande affärsidén för de företag som lever på e-cigaretter är att sno kunder från tobaksbolagen – genom att locka dem med ett ganska gott alternativ till cigaretterna.
Karin Sundin uttrycker det ganska konkret.
“Men var kommer nikotinet ifrån, då? Tobaksbolagen, eller hur! Ni, nej DU, göder ju dem! Tycker du att det är ok, va?”
Någonstans där blev samtalet absurt. Vi pratade om syntetiskt nikotin tror jag. Om användarperspektiv, min mormor och hennes meningslösa nikotintuggummin som aldrig fungerade. Jag vet inte. Det blev inget givande samtal.
Nikotinist = sosseväljare?
Socialdemokraterna är ett parti där inställningen till skademinimering (alltså ”trams”) är polerad på utsidan med väldigt ruggad på undersidan. Och om man tänker efter lite: Hur många medlemmar i Metall snusar inte? Hur många socialdemokratiskt röstande sjuksköterskor håller sig rökfria på rasterna med hjälp av nikotinpåsar? Hur många stressade hemtjänstarbetare har dragit sitt sista bloss på en cigarett, sedan de av misstag ramlat över en sockersöt engångsvejp i närbutiken? Inte så jävla få, skulle jag säga. Inte så jävla få.
Kanonmat i debatten
Men enligt Karin Sundin spelar alltså det ingen roll om någon väljer att vejpa, snusa eller röka. Det spelar ingen roll om en sjuksköterska köper nikotinet i en liten vejpshop i Borlänge eller direkt från Philip Morris IQOS butik på Östermalm. Alla är medlöpare, och våra livsval är värda ungefär ingenting, förutom som kanonmat i debatten om nikotinbruk och barnen som tjuvvejpar.
Det här borde givetvis göra frågan om nikotin och nikotinbruk till väldigt relevant, och väldigt personlig, för alla användare i hela Sverige. Inte minst bland socialdemokrater.
Frågan är väl också hur länge intressegrupper som Non Smoking Generation, Hjärt-Lungfonden och Tobaksfakta lyckas stöpa nya socialdemokratiska megafoner, som ilsket förmedlar deras budskap om ett nikotinfritt (inte bara rökfritt) Sverige i socialutskottets plenisal. Hur länge dröjer det innan någon i de djupare leden säger ifrån, på allvar?
Vem vet?
Karin Sundin sitter kvar på bänken när jag skyndar vidare mot nästa träff, någonstans i en trång Visbygränd, där några skademinimeringsentusiaster samlats för att diskutera framtiden för nikotinpåsar och e-cigg på EU-nivå. Karin Sundin är inte bjuden, om jag ska tolka signalerna rätt.
Efterordet
Det är en balansgång att arbeta journalistiskt med en fråga som berör en själv lika mycket som det berör tusentals människor i vårt avlånga land. Intressegrupper till höger och vänster lobbar som tokar, de utnyttjar journalister för både det ena och det andra, precis som inom vilken ekonomiskt betydelsefull marknad som helst. Jag är själv vejpare, och kanske framför allt flre detta rökare. Jag har min egen uppfattning om hur politiken och debatten i samhället påverkar andra användare. För mig, och för innehållet i Vejpkollen, är det centralt att alla röster får komma fram, inte minst från oss användare, det vill säga: vi som faktiskt inte röker längre.
Och någonstans hoppas jag att Karin Sundin, någon gång i framtiden, tog sig tiden att, åtminstone lite grann, lyssna på vår version sv vad som händer, lyssna på våra berättelser. För nikotindebatten är varken svart eller vitt och brukare bär på ganska konkreta tankar kring hur man kan förhålla sig till gamla och nya nikotinprodukter. Vi är som vi är, även om Karin Sundin tycker att våra livsval är ”tramsiga”.
Med det sagt.
